E som i element
Jag har varit särdeles dålig på att uppdatera min blogg på sistone - som med så mycket annat går min entuasiasm i vågor, vilket är extra irriterande eftersom jag brukar ha höga krav på mig själv och svårt att acceptera när jag inte orkar.
Men - just nu är jag på G, så då kör vi! Veckans bokstav i The Pagan Blog Project är E, och då är väl ordet "element" ganska upplagt. Hur man ser på dessa verkar skilja sig en del från person till person; somliga tillskriver dem samma egenskaper som levande väsen, andra ser dem som någon slags primära naturkrafter. Jag personligen hör väl till någon slags blandning - samtidigt som jag ser dem som naturkrafter kan jag inte låta bli att känna att man kan resonera med dem, tala med dem och, om man har tur, få hjälp av dem. Det är så jag känner för naturen i stort också, faktiskt.
Men för att göra en lite oväntad vändning tänkte jag prata lite om när jag själv känner mig som mest förbunden med elementen. Det är inte under ritualer, som man kanske skulle kunna tro - utan när jag hänger tvätt. Jag har alltid älskat att hänga tvätt ute och går och längtar varje vinter till att det ska bli varmt nog att kunna göra det. Hänga lakan är allra bäst, för då kan jag riktigt känna hur de precis nuddar gräset, svajar i vinden, torkar i solen och har gjorts rena av vattnet. Det är nästan då jag som bäst känner - och är som mest glad över - elementen och deras inverkan på mig.
Men - just nu är jag på G, så då kör vi! Veckans bokstav i The Pagan Blog Project är E, och då är väl ordet "element" ganska upplagt. Hur man ser på dessa verkar skilja sig en del från person till person; somliga tillskriver dem samma egenskaper som levande väsen, andra ser dem som någon slags primära naturkrafter. Jag personligen hör väl till någon slags blandning - samtidigt som jag ser dem som naturkrafter kan jag inte låta bli att känna att man kan resonera med dem, tala med dem och, om man har tur, få hjälp av dem. Det är så jag känner för naturen i stort också, faktiskt.
Men för att göra en lite oväntad vändning tänkte jag prata lite om när jag själv känner mig som mest förbunden med elementen. Det är inte under ritualer, som man kanske skulle kunna tro - utan när jag hänger tvätt. Jag har alltid älskat att hänga tvätt ute och går och längtar varje vinter till att det ska bli varmt nog att kunna göra det. Hänga lakan är allra bäst, för då kan jag riktigt känna hur de precis nuddar gräset, svajar i vinden, torkar i solen och har gjorts rena av vattnet. Det är nästan då jag som bäst känner - och är som mest glad över - elementen och deras inverkan på mig.
The pagan blog project: A och B
Då jag kom igång med det här projektet lite sent, tänkte jag raskt riva av två bokstäver i samma post! (Dom som inte känner till projektet kan läsa om det här.) Med lite tur kan jag bli lite mer regelbunden så småningom.
Vi börjar, logiskt nog med bokstaven A. Jag tänkte spekulera helt kort omkring ordet "altare", just för att det ordet har inneburit en hel del kluvna känslor för min del. När jag upptäckte att jag var wiccan (jag gillar att kalla det så eftersom det för min del funkade så att jag slog upp ordet på måfå och kände med det samma att det var såhär jag hade trott hela tiden) var jag inte särskilt sugen på att ha ett altare. Jag har mäkta imponerad över de bilder jag så på mina online-vänners altare, men visste inte om jag vågade ha ett själv. Altare för mig kändes som ett slags slutgiltigt steg, som att man som uttalad wiccan skulle behöva spendera all sin fritid och alla sina pengar på sin religion - och hur mycket jag än kände mig som en wiccan i själ och hjärta, var det inte i den riktningen som jag ville ta mitt utövande. Sedan måste jag erkänna att ordet för mig också lät lite fundamentalistiskt - att släpa in religion i vardagen och visa för alla vad man höll på med? Aldrig!
Som väl är har jag mjuknat lite nu. Ibland säger jag fortfarande bara "mitt bord" istället för "altaret", men med tiden har jag kommit att se på det lite som jag ser på ljudet av kyrkklockor som ringer - som en vänlig påminnelse om att Dom finns där, eller bara som något vackert att njuta av när man har tid och lust. Själva utövandet är mycket lättare när man kan samla allt på ett ställe - och så kan man ju faktiskt göra altaret till en vacker utsmyckning också. Ibland är det med andra ord skönt att ha fel.
Nästa ord, på bokstaven B, hade jag tänkt skulle vara "boline" (eller bolline, om man nu tycker det - själv tycker jag det liknar ordet "boll" lite för mycket...) Jag äger ingen än, men har alltid känt mig dragen till konceptet. Jag gillar tanken på redskap som är dedikerade till enbart en sak; det känns intimt och personligt på något vis, och ger mig en känsla av att ha en vän med ut som hjälper mig med det jag ska göra. Däremot väntar jag fortfarande på att hitta rätt redskap - jag drömde om en en gång och har sedan lyckats googla mig fram till en del som liknar den jag drömde om, så det blir väl till en extra pryl till mig så småningom. :)
Vi börjar, logiskt nog med bokstaven A. Jag tänkte spekulera helt kort omkring ordet "altare", just för att det ordet har inneburit en hel del kluvna känslor för min del. När jag upptäckte att jag var wiccan (jag gillar att kalla det så eftersom det för min del funkade så att jag slog upp ordet på måfå och kände med det samma att det var såhär jag hade trott hela tiden) var jag inte särskilt sugen på att ha ett altare. Jag har mäkta imponerad över de bilder jag så på mina online-vänners altare, men visste inte om jag vågade ha ett själv. Altare för mig kändes som ett slags slutgiltigt steg, som att man som uttalad wiccan skulle behöva spendera all sin fritid och alla sina pengar på sin religion - och hur mycket jag än kände mig som en wiccan i själ och hjärta, var det inte i den riktningen som jag ville ta mitt utövande. Sedan måste jag erkänna att ordet för mig också lät lite fundamentalistiskt - att släpa in religion i vardagen och visa för alla vad man höll på med? Aldrig!
Som väl är har jag mjuknat lite nu. Ibland säger jag fortfarande bara "mitt bord" istället för "altaret", men med tiden har jag kommit att se på det lite som jag ser på ljudet av kyrkklockor som ringer - som en vänlig påminnelse om att Dom finns där, eller bara som något vackert att njuta av när man har tid och lust. Själva utövandet är mycket lättare när man kan samla allt på ett ställe - och så kan man ju faktiskt göra altaret till en vacker utsmyckning också. Ibland är det med andra ord skönt att ha fel.
Nästa ord, på bokstaven B, hade jag tänkt skulle vara "boline" (eller bolline, om man nu tycker det - själv tycker jag det liknar ordet "boll" lite för mycket...) Jag äger ingen än, men har alltid känt mig dragen till konceptet. Jag gillar tanken på redskap som är dedikerade till enbart en sak; det känns intimt och personligt på något vis, och ger mig en känsla av att ha en vän med ut som hjälper mig med det jag ska göra. Däremot väntar jag fortfarande på att hitta rätt redskap - jag drömde om en en gång och har sedan lyckats googla mig fram till en del som liknar den jag drömde om, så det blir väl till en extra pryl till mig så småningom. :)
Doubt, begone!
För ett tag sedan fick jag syn på en liten debatt på Häxor i Fokus om huruvida magi verkligen fungerade eller inte och hur man verkligen visste att det funkade. Den frågan tänker jag inte gå in på eftersom det kunde bli flera spaltmeter långt, men det jag reagerade på var att så många ifrågasatte personen som frågade. "Varför behöver du bli övertygad?" "Tror du inte så tror du inte och då kommer det aldrig att funka!" var några av svaren. Jag kan tycka det är en lite tråkig inställning, för jag både utövar magi och har sett det fungera, men jag kan också börja tvivla ibland!
Det finns gånger då jag har varit mitt uppe i en ritual och plötslig kunnat se mig själv genom andras ögon - nån toka som står ute i trädgården eller skogen med en massa krimskrams omkring sig - och dagar då jag inte kan utöva något magiskt arbete för att jag nästan skäms och känner mig sammanklumpad med de klassiska snedbilderna av häxor som man ser i media. Jag antar att det är samma sak som det gamla talesättet att det krävs tretton positiva upplevelser för att kunna uppväga en negativ upplevelse - jag är en sådan person som behöver bekräftelse, ofta och mycket, på det jag kan, annars tappar jag lätt tron på mig själv. Då funkar ingenting, såklart, och så är den onda cirkeln igång. Såna upplevelser får mig att tvivla på a) om magi överhuvudtaget funkar, eller om jag bara har sett det jag har velat se, och b) om jag klarar av att utöva något alls.
Som tur är utvecklas man hela tiden, och så småningom ska jag nog komma därhän där jag är 75% säker och 25% tvivlande, istället för tvärtom. Tills dess kan i alla fall jag knappast klandra icke-utövare som tvivlar på det jag gör.
C...
Jag tänkte ta och fuska lite i min fortsättning på The Pagan Blog Project, på så vis att jag hade tänkt använda den engelska stavningen av mitt ord för att kunna skriva om något som ligger mig ganska varmt om hjärtat, nämligen det keltiska (eller "celtic", som det ju rätteligen borde vara för att platsa under C).
Det finns de som undrar sig över svenska wiccaner som föredrar andra gudavärldar än de egna, skandinaviska, och jag har lika svårt att förklara mig varje gång någon frågar. Jag har alltid känt en dragning till allt som är keltiskt; musiken, språken, sagorna, kulturen... och även gudomarna. Av någon anledning har jag alltid känt mig närmre de keltiska än de skandinaviska, och jag vet ärligt talat inte varför. Det är inte så att jag inte tycker om de skandinaviska gudomarna, men de har alltid känts mer kalla och onåbara för mig än deras keltiska motsvarigheter. (Några brukar skämtsamt säga att det nog har med mitt utseende att göra - jag är rödhårig och grönögd, inte blond och blåögd som en typisk svensk "ska" vara...) Om man ska kunna likna det vid något känns det som att skandinaviska gudomar är folk jag inte riktigt känner och inte kan förhålla mig till, medan de keltiska är de där familjemedlemmarna som man står riktigt nära, har känt hela livet och kan berätta allt för. Jag minns att jag kände såhär redan som barn när vi läste både religion och historia - även om historierna fascinerade mig och jag älskade att läsa och rita om dom, var det inga personligheter som jag fastnade helt för. Egentligen är det här väl inget val som jag behöver försvara, men eftersom det har satt lite myror i huvudet även på mig så kan det vara bra att få ett tillfälle att reda ut det hela. :)
Det finns de som undrar sig över svenska wiccaner som föredrar andra gudavärldar än de egna, skandinaviska, och jag har lika svårt att förklara mig varje gång någon frågar. Jag har alltid känt en dragning till allt som är keltiskt; musiken, språken, sagorna, kulturen... och även gudomarna. Av någon anledning har jag alltid känt mig närmre de keltiska än de skandinaviska, och jag vet ärligt talat inte varför. Det är inte så att jag inte tycker om de skandinaviska gudomarna, men de har alltid känts mer kalla och onåbara för mig än deras keltiska motsvarigheter. (Några brukar skämtsamt säga att det nog har med mitt utseende att göra - jag är rödhårig och grönögd, inte blond och blåögd som en typisk svensk "ska" vara...) Om man ska kunna likna det vid något känns det som att skandinaviska gudomar är folk jag inte riktigt känner och inte kan förhålla mig till, medan de keltiska är de där familjemedlemmarna som man står riktigt nära, har känt hela livet och kan berätta allt för. Jag minns att jag kände såhär redan som barn när vi läste både religion och historia - även om historierna fascinerade mig och jag älskade att läsa och rita om dom, var det inga personligheter som jag fastnade helt för. Egentligen är det här väl inget val som jag behöver försvara, men eftersom det har satt lite myror i huvudet även på mig så kan det vara bra att få ett tillfälle att reda ut det hela. :)
Hunden efter håren
Jag hade egentligen tänkt att den här bloggen enbart skulle handla om sånt som rörde min tro och mina "häxigheter", men det här inlägget får nog lov att bli ett undantag eftersom jag fick syn på en kommentar på en annan hemsida som fick mig att börja fundera.
Jag har alltid haft vad man kan kalla för ett "goth streak" i mig; alltid gillat lite tyngre musik, fladdermöss, korsetter och annat skoj. Om jag däremot kallar mig helt för goth vet jag inte; jag har liksom aldrig haft koll på hur man "ska" vara för att passa in i diverse alternativa kretsar, och jag bryr mig inte så mycket heller. Jag är jag, liksom. Men hur som helst, när jag satt och kikade på en hemsida tillhörande en "alternativ" (jag gillar inte det ordet riktigt) klädbutik i Köpenhamn hittade jag ett omdöme skriven av en kund. Omdömet var fantastiskt; personen ifråga tyckte att personalen var utomordentligt trevlig - "även att man kanske inte tillhör er vanliga kundkrets och åldersgrupp".
Det var i och för sig en väldigt söt recension, men jag kunde inte låta bli att haja till. Vad då "även om"? Skulle vi som klär oss i svart eller spets inte kunna vara trevliga mot människor som inte gör det? Det skulle aldrig falla mig in att bli förvånad över att någon i kostym och slips är trevlig mot mig när jag bär spetshandskar. Varför denna förvåning över att folk som "ser lite farliga ut" är människor precis som alla andra? Somliga är trevliga, somliga är inte, de flesta är ganska genomsnittliga. Klart vi är trevliga! Ja, jag klär mig i svart ibland, men jag adopterar också hemlösa katter, gråter över Rädda barnens tv-inslag och får dåligt samvetes-ångest om jag råkar trampa på en spindel. Varför är det bara folk i rosa tröjor och jeans (och jo då, det går jag också i ibland!) som aldrig måste förklara sånt här för andra? Jag vet att alla har sina fördomar och att ett första intryck sitter i länge - men jag hade väl hoppats att dagens fördomar skulle springa ur personliga erfarenheter mer än det gamla "hon klär sig si och så, så då måste hon vara sån och sån" som jag växte upp med, men det verkar inte så. Man får fortfarande höra att man ska klä sig moderat på anställningsintervjuer eller om man ska träffa kunder, så att personerna man möter inte "får fel uppfattning" - men varför det egentligen vara mitt problem att andra inte har kommit längre i sin personliga utveckling än "han har piercad tunga; han kan väl ingenting om mjukvarudesign".
Å andra sidan - den ljusa - så bar jag spetshandskar och pentakel på min första dag på jobbet, och ingen höjde så mycket som ett ögonbryn, och det har gått bra sedan dess - jag har till och med fått massor med beröm. :) Så det kanske inte är helt nattsvart, no pun intended, trots allt?
Jag har alltid haft vad man kan kalla för ett "goth streak" i mig; alltid gillat lite tyngre musik, fladdermöss, korsetter och annat skoj. Om jag däremot kallar mig helt för goth vet jag inte; jag har liksom aldrig haft koll på hur man "ska" vara för att passa in i diverse alternativa kretsar, och jag bryr mig inte så mycket heller. Jag är jag, liksom. Men hur som helst, när jag satt och kikade på en hemsida tillhörande en "alternativ" (jag gillar inte det ordet riktigt) klädbutik i Köpenhamn hittade jag ett omdöme skriven av en kund. Omdömet var fantastiskt; personen ifråga tyckte att personalen var utomordentligt trevlig - "även att man kanske inte tillhör er vanliga kundkrets och åldersgrupp".
Det var i och för sig en väldigt söt recension, men jag kunde inte låta bli att haja till. Vad då "även om"? Skulle vi som klär oss i svart eller spets inte kunna vara trevliga mot människor som inte gör det? Det skulle aldrig falla mig in att bli förvånad över att någon i kostym och slips är trevlig mot mig när jag bär spetshandskar. Varför denna förvåning över att folk som "ser lite farliga ut" är människor precis som alla andra? Somliga är trevliga, somliga är inte, de flesta är ganska genomsnittliga. Klart vi är trevliga! Ja, jag klär mig i svart ibland, men jag adopterar också hemlösa katter, gråter över Rädda barnens tv-inslag och får dåligt samvetes-ångest om jag råkar trampa på en spindel. Varför är det bara folk i rosa tröjor och jeans (och jo då, det går jag också i ibland!) som aldrig måste förklara sånt här för andra? Jag vet att alla har sina fördomar och att ett första intryck sitter i länge - men jag hade väl hoppats att dagens fördomar skulle springa ur personliga erfarenheter mer än det gamla "hon klär sig si och så, så då måste hon vara sån och sån" som jag växte upp med, men det verkar inte så. Man får fortfarande höra att man ska klä sig moderat på anställningsintervjuer eller om man ska träffa kunder, så att personerna man möter inte "får fel uppfattning" - men varför det egentligen vara mitt problem att andra inte har kommit längre i sin personliga utveckling än "han har piercad tunga; han kan väl ingenting om mjukvarudesign".
Å andra sidan - den ljusa - så bar jag spetshandskar och pentakel på min första dag på jobbet, och ingen höjde så mycket som ett ögonbryn, och det har gått bra sedan dess - jag har till och med fått massor med beröm. :) Så det kanske inte är helt nattsvart, no pun intended, trots allt?
Tänk efter före
Uff, det går trögt med bloggandet. Mitt största problem är att jag alltid har så mycket att säga, och om jag inte hinner/orkar skriva ner det samlar det sig bara på hög och växer sig större tills jag inser att jag aldrig kommer att hinna ikapp och ger upp. Men here goes!
För några dagar sedan, när den Bättre Hälften låg och sov, blev jag lite uttråkad och slog på tv'n. Jag hamnade mitt i en dokumentär som bland annat handlade om fundamentala vs. nytänkande kristna. Som alltid när jag hör talas om fundamentalister blir jag inte lite skrämd, men också lite motvilligt fascinerad.
Jag ska väl inte påstå att jag blev uppmanad till att tänka själv under min barndom; att ifrågasätta och undra, men jag gjorde det i alla fall. Om de krav som ställdes på mig var rimliga borde de ju gå att förklara också. Därför kan jag inte låta bli att häpna över folk som strävar efter att uppfylla alla de krav som deras religion ställer på dem, utan att fråga sig varför kraven är just krav.
Det bottnar väl egentligen i två orsaker; dels för att jag inser att den "styrande makten" i många av de stora religionerna ibland är, rent ut sagt, en skitstövel, men också för att jag inte ser meningen. Om man får ett påbud man är tvungen att följa, är man då god eller är man bara en robot som gör som man blivit programmerad att göra? För min del har alltid kännetecknet mellan "goda" och "onda" människor, om man nu kan dela in det så, varit att det finns ett val. Om man har ett val mellan att göra gott och ont och väljer gott, så är man god. Men om man väljer ett av alternativen för att man är tvungen, är man god då?
En tredje orsak kan kanske vara att jag inte kan tro på en gud (eller vad man nu vill kalla det, välj det ord som passar bäst!) ska vara ond. Arg, ja; hämndlysten ja, precis som alla andra, men inte villkorslöst elak. Någon någonstans måste stå över sånt, och vem bättre än en som vakar över oss alla och ger oss denna fantastiska värld att leva i? Jag kan helt enkelt inte tro på något som kräver levande offer, som ber sina anhängare utöva förtryck i dens namn eller som kräver villkorslös, stäng-av-hjärnan-aktig lydnad. Om inte annat så tjänar fundamentalister en funktion i det att de i varje fall påminner mig om hur jag inte vill vara.
Att inte krångla till det
(Det här skrevs ursprungligen för två dagar sedan, men blev försnillad någonstans i cyberrymden, så jag postar helt sonika om det...)
Jag har alltid varit ganska enkel av mig i mitt utövande av wicca. Till exempel äger jag inte en athame, utan använder det jag alltid har tillgång till för att skapa en cirkel: mig själv. Oftast använder jag inte heller så mycket annat vid ritualer; det är mest om jag verkligen vill känna mig högtidlig, eller känna att jag firar ordentligt, som jag drar fram min bricka med ljus, vatten, jord och annat.
Det var likadant när jag skulle välja mitt "häxnamn". Jag är egentligen ganska nöjd med mitt riktiga namn men tyckteändå om idén. Med ett namn som få känner till kan man hjälpa till att definiera sig på ett helt annat sätt och dessutom sätta ihop det av egenskaper som man antingen känner att man vill ha eller redan har. Det blir ett annat sätt att tala om vem man är, helt enkelt.
Men hur skulle jag kunna hitta ett sådant namn? Jag fick rådet att sätta mig med papper och penna och skriva ner de egenskaper jag tyckte om, samt att se om de hade en gemensam nämnare. Listan växte ganska fort; stark, trygg, stadig, vis... när jag gick igenom listan fick jag en stark känsla av att alla dessa egenskaper kunde sammanfattas med mitt favoritträd, eken. Ett tag funderade jag på om jag skulle kunna omskriva ordet "ek" på något vis, eller hitta en synonym, men det mesta lät bara uppstyltat och fånigt. Till sist drog jag upp en lista på alla tänkbara sorters ek och hittade ordet "sommarek". DÄR sa det klick! Jag älskar sommaren (eller, alla årstider utom vinter, egentligen), och jag älskar ekar. Dessutom slapp jag försöka omskriva ett ord som ju redan var perfekt i sig. Mitt namn behövde inte antyda ek, det VAR ek!
Jag har alltid varit ganska enkel av mig i mitt utövande av wicca. Till exempel äger jag inte en athame, utan använder det jag alltid har tillgång till för att skapa en cirkel: mig själv. Oftast använder jag inte heller så mycket annat vid ritualer; det är mest om jag verkligen vill känna mig högtidlig, eller känna att jag firar ordentligt, som jag drar fram min bricka med ljus, vatten, jord och annat.
Det var likadant när jag skulle välja mitt "häxnamn". Jag är egentligen ganska nöjd med mitt riktiga namn men tyckteändå om idén. Med ett namn som få känner till kan man hjälpa till att definiera sig på ett helt annat sätt och dessutom sätta ihop det av egenskaper som man antingen känner att man vill ha eller redan har. Det blir ett annat sätt att tala om vem man är, helt enkelt.
Men hur skulle jag kunna hitta ett sådant namn? Jag fick rådet att sätta mig med papper och penna och skriva ner de egenskaper jag tyckte om, samt att se om de hade en gemensam nämnare. Listan växte ganska fort; stark, trygg, stadig, vis... när jag gick igenom listan fick jag en stark känsla av att alla dessa egenskaper kunde sammanfattas med mitt favoritträd, eken. Ett tag funderade jag på om jag skulle kunna omskriva ordet "ek" på något vis, eller hitta en synonym, men det mesta lät bara uppstyltat och fånigt. Till sist drog jag upp en lista på alla tänkbara sorters ek och hittade ordet "sommarek". DÄR sa det klick! Jag älskar sommaren (eller, alla årstider utom vinter, egentligen), och jag älskar ekar. Dessutom slapp jag försöka omskriva ett ord som ju redan var perfekt i sig. Mitt namn behövde inte antyda ek, det VAR ek!
Svårare än så behöver saker och ting inte vara. Man behöver inte gömma sig bakom krångliga titlar och en massa redskap; man duger som man är. Men det är klart, ibland blir även jag sugen på att lägga till lite bling, och det är inte heller fel. Bara man inte glömmer det som är viktigt.
Magic for dummies
Läste på en väns blogg att det kan vara svårt att definiera magi för en utomstående utan att framstå som sinnesförvirrad. Jag kan hålla med på sätt och vis - eller, jag tycker snarare det är svårt att prata om på grund av vad folk förväntar sig att det ska vara.
De flesta som hör att man pysslar med magi flinar och frågar om man kan skjuta eld ur fingertopparna, eller åkalla åskväder. Eftersom jag är ett inbitet fantasy-fan ska jag inte skälla på J.K. Rowling, David Eddings och alla andra som har skapat den bilden av vad magi är, men visst kan det bli lite tröttsamt i längden att försvara en livsstil som andra tror man följer, istället för den man faktiskt har.
Rent faktiskt så känner de flesta till magi, och respekterar den, men bara under ett annat namn. Många som hör en häxa säga att det går att få saker att ske med viljans kraft skrattar. Men om de hör en idrottsman tala om visualisering, så är det plötsligt mer imponerande och naturligt.
Visualisering handlar bland annat om att se för sitt inre öga hur man lyckas med det man satt sig för, men också om att föreställa sig alla slags problem som kan tänkas hindra en, samt hur man löser dem om och när de uppstår.
Man kan applicera det även på andra saker: Tänk dig en person som vill gå ner i vikt. Han/hon har en klar bild av hur många kilon han/hon vill gå ner under en viss tid; kan se framför sig hur resultatet kommer att se ut och vet hur han/hon ska gå tillväga. Chansen att lyckas när man har en utförlig plan och ett slutresultat i bakhuvudet är mycket större än om man bara går och önskar, bantar lite då och då och inte kan se för sitt inre hur bra man kommer att må när målet är nått.
För mig är detta precis vad "witchcraft" (hittar inget bra motsvarande ord på svenska, även om jag är lite förtjust i ordet "trolldom") är. Det handlar om att kunna se något för sitt inre och sedan använda sin energi och vilja på att uppnå det. Det är inte övernaturligt eller konstigt, tvärtom. Alla kan göra det.
Likadant är det med andra aspekter av trolldom (titta, där kom ordet ändå!) - det är långt ifrån underligt. Till exempel har jag i flera år kunnat "stänga av" min närvaro och få folk att gå förbi mig utan att lägga märke till mig. Detta kallas på engelska "someone else's problem" och är en ganska vanlig företeelse. Ändå fnissar folk när de hör det och rullar lite med ögonen, tills jag frågar dem om de någonsin har känt, inte sett men känt, att någon stirrat på dem. De flesta svarar ja. Om man kan känna, utan att se och utan att veta, att någon bakom en tittar på en, varför är det så svårt att tro att man även kan göra motsatsen? Om jag med min blotta närvaro kan få en person att känna att jag är där genom att koncentrera mig på honom eller henne, är det ologiskt att tro att jag även kan få honom/henne att inte se mig genom att fokusera inåt?
Nej, magi är inget konstigt eller krångligt, och jag står fast vid min åsikt att alla kan göra det. Som med allting annat ska det en del träning till för att bli duktig, men om man jämför det med hur många år det skulle ta att lära sig skjuta blixtar ur händerna så är det kanske inte så illa ändå.
För mig är detta precis vad "witchcraft" (hittar inget bra motsvarande ord på svenska, även om jag är lite förtjust i ordet "trolldom") är. Det handlar om att kunna se något för sitt inre och sedan använda sin energi och vilja på att uppnå det. Det är inte övernaturligt eller konstigt, tvärtom. Alla kan göra det.
Likadant är det med andra aspekter av trolldom (titta, där kom ordet ändå!) - det är långt ifrån underligt. Till exempel har jag i flera år kunnat "stänga av" min närvaro och få folk att gå förbi mig utan att lägga märke till mig. Detta kallas på engelska "someone else's problem" och är en ganska vanlig företeelse. Ändå fnissar folk när de hör det och rullar lite med ögonen, tills jag frågar dem om de någonsin har känt, inte sett men känt, att någon stirrat på dem. De flesta svarar ja. Om man kan känna, utan att se och utan att veta, att någon bakom en tittar på en, varför är det så svårt att tro att man även kan göra motsatsen? Om jag med min blotta närvaro kan få en person att känna att jag är där genom att koncentrera mig på honom eller henne, är det ologiskt att tro att jag även kan få honom/henne att inte se mig genom att fokusera inåt?
Nej, magi är inget konstigt eller krångligt, och jag står fast vid min åsikt att alla kan göra det. Som med allting annat ska det en del träning till för att bli duktig, men om man jämför det med hur många år det skulle ta att lära sig skjuta blixtar ur händerna så är det kanske inte så illa ändå.
